Sailing Signora

Ett hopp fram till 2011

05 February 2012 09:18:00

Våren 2011 blev en vändning i vår familj på många sätt och det mest påtagliga i seglingssammanhang är att vi bestämde - nu i år är det dags för båt igen. Vi hade kollat runt lite redan året innan men nu blev det ett beslut som blev påtagligt på flera sätt.
Redan när informationsbladet delades ut i skolan om sommarlovsaktiviteter så hittade sonen "optimistjollekurs" i båtklubbens regi, toppen! Vår nu långsmala junior som aldrig suttit i en optimist skulle nu lära sig segla på dagläger i två veckor och därefter delta i klubbmästerskapet, lite läskigt men desto roligare!

Lillasyster som inte "kvalar in" i ålder ännu trots att hon simmar långt började genast muta in att nästa år var det minsann hennes tur!

Med det strålande intresset från våra barn så klämde det värre än nånsin i båtnerven och båtsökandet tog fart, mitt i sommaren.

Lillvit i våra tankar

05 February 2012 05:12:00

Efter många funderingar och tankar så sålde vi då vår mysiga Lillvit, en Johnson 23 som vi renoverat och uppdaterat. Vi hade helt enkelt vuxit ur henne med råge med sovplatser då dottern föddes och den sista sommaren blev det mest dagsturer till klubbholmen.

Händelsen då sonen föll i från bryggan, med flytväst på bara 4 år gammal, och han blev flytande på rygg ensam i vad som kändes som en evighet var tuff. Även om pappa sprang från stranden allt vad han kunde, så stod mamma där i sittbrunnen med dottern (8 mån) i famnen och sonen stirrade skräckslaget upp från sitt ryggläge 2,5 meter från båt och brygga. Först hade han snubblat över kanten, försvunnit ner under vattnet innan han flöt upp som en kork och av räddningsvästen svängdes till rygg vilket blev helt fel. Jag bestämde där och då att mina barn aldrig ska ha räddningsväst vid lek på land utan seglarväst med grenband så de ser var de är om de trillar in. Räddningsväst är under gång, segling eller motor för mig.

Trots att pappa kom, kramade och tröstade så tog det 3 sommarsimskolor innan han slutade få panik utav att sätta huvudet under ytan. Han lärde sig simma långt men att göra den berömda grodan, bubbla under vattnet, det simskolemärket tog han aldrig.

Vi insåg att små barn och båt är en svår kombi, man hinner inte vara överallt så vi tog beslutet att bli båtlösa på obestämd tid.

Lillvit fanns dock i våra tankar, varje vår, sommar och höst när vi åkte en tur till varvet så tittade vi efter henne, skötte de om henne de nya ägarna vilket det gjorde och så fanns där en längtan igen.